Sista kvällen

Det skulle kunna vara vilken kväll som helst. Det skulle ha kunna vara en helt vanlig kväll på soldathemmet. Gå till kvällsbiten som aldrig förr och tala med sina vänner som om ingenting skulle vara annorlunda. Men det är inte vilken kväll som helst och snart blir allting annorlunda. 

För det är den sista kvällen. 

Den sista kvällen på brigaden. 

Den sista kvällen som beväring. 

Den sista kvällen förrän allting ändras. 

Inte för att det kommer som en överraskning. Vi visste alla att den nån gång kommer och vi visste också exakt när den kommer. Min råkar vara idag.

Här ligger jag nu i min säng. Sängen jag luggit i så många gånger förr. Visserligen i lite olika rum, men madrassen har jag haft från dag ett. Och hur normalt det än känns så vet man att det snart är slut. Imorgon på morgonen kommer jag inte att bädda sängen som alla andra mornar. Jag kommer inte att se till att rutorna ligger i linge med madrassens kanter och att vecket vid dynan är spänt och fint. Jag kommer inte att sätta på mig mina inneskodon och tänka på att gå i duschen på dagen och jag kommer absolut inte att sätta på mig min vanliga tjänste uniform. På morgonen kommer jag att för en sista gång sätta på mig permissionsdräken och placera baretten snett på mitt huvud. Jag kommer att sköta några sysslor och sedan också ge bort dem. Och efter lunchen kommer jag samt några andra att fö ut genom porten med civila kläder och civila väskor och ett soldatpass i fickan. Vi kommer att hemförlovas, hur konstigt det än känns. 

Men det är imorgon, inte idag. För idag ska ja ännu få sova, en sista gång i försvarsmaktens lakan, på min gula dyna och i mitt ljusblåa täcke. 

-IMF

Broderskap

Det känns vemodigt. För varje morgon blir dagarna färre, men det känns inte egentligen fören det påriktigt börjar vara få piggar på kammen. Och nu är det. Sex för att vara exakt. Och det är skrämmande. 

Inte för att men inte har väntat på det här, för det har man ju. Ända sen den förra kontingenten blev hemförlovad har jag väntat på min tur, men nu när min tur är kommen vet jag inte om jag är helt färdig. Jag har varit i skogen ett stort antal dagar, jag har skjutit och sprängt och lärt mig rädda liv, men ändå känns det som om jag har nånting kvar att visa, nånting kvar att utföra.

Men fast jag kommer att sakna det där skjutande och springande i skogen så kommer jag nog mest att sakna det manskapet jag spenderat mina 255 dagar med. Idag är dag 249, och jag kan inte fatta att jag och sex dagar inte kommer att få träffa och umgås med dessa människor som blivit mina bröder mer. Ingen som kommer och frågar ifall jag vill sitta med den på lunch, ingen som kommer bara för att prata skit eller frågar ifall man vill gå på en kaffe till soldathemmet. Jag kommer inte att ha nån att prata med på vägen till badrummet eller på vägen till transportcentralen. 

Det vi huvudsakligen lär oss här är ju att försvara vårt land, finnas där i krissituationer och i mitt fall rädda dem i nöd och i livsfara. Men vi lär oss också att uppskatta dem vi strider med, att lita på våra kamrater och att tåla dem man minst vill umgås med, för vi är en sammansvetsad trupp och vi vet att ifall det nånsin kommer att hända något så är det vi som står där, ända till slutet. 

Dagarna börjar ta slut, men det här är bara en början på resten av mitt liv. 

-IMF

Början på slutet

Jag hade inte tänkt mig att det skulle bli såhär när den äldre kontinenten åkte hem, jag trodde att tjänstgöringen skulle fortsätta på samma sätt som den gjort hittills. Men så är det inte, för nu är det den nyas tur, deras tur att bli utbildad och bli vald till deras framtida uppgifter. 

Det gamla manskapets tid är över dvs. Vi som tjänstgör 255 börjar närma oss slutet, vi har gjort vårt redan och våra uppgifter är nu att hjälpa till så mycket vi kan till vi blir ersatta av nya manskap. 

Det är nu man blir påmind om varför man kom hit och vad man hade för förväntningar, och förstås har dessa förväntningar inte uppnåtts, men istället har man gjort saker man aldrig ens kunde föreställa sig att göra. Men nu börjar det vara för sent för att förbättra sig för tiden håller på att rinna ut, det man inte han göra förblir ogjort och det man klarat av blir blott ett minne, eftersom ingen i det civila bryr sig ifall du klarade av barettmarschen eller inte. Jag gjorde det. På andra försöket fick jag gråtande i mål. Det var ett litet steg för dem som hade det som en förväntning, men ett stort steg för mig som ingen trodde att skulle klara av det.

Allt det här lägger vi snart i bagaget och fortsätter framåt, men före det är det 28 dagar tjänst kvar, som är lika viktiga som de 227 som redan är avklarade. 

Var det värt det? Absolut. 

Läger och parader

Snart har jag bara hundra dagar kvar av min militärtjänstgöring, och om två veckor kommer jag att se när de största delen av mina vänner och beväringschefer traskar ut ur porten för sista gången. Om det känns tomt? tja kanske, man har ju blivit van med att bo med dem och att kunna prata om vad som helst med dem. Men livet för alltid med sig nya utmaningar, både för oss som blir här på brigaden och för dem vars soliga dagar i reserven väntar.
Men hur är livet här på brigaden? Alla dagar är olika, ibland sitter man i en grop med sitt vapen och vaktar en väg och ibland går man från soldathemmet till enheten och vinkar åt sina militärpolisvänner med ett leende på läpparna, och ibland står man i en formation med nylackade skor och hälsar på den nya bataljonskommendören.

Så vad kan jag säga, alla dagar är olika.

Men är jag nöjd med mitt val att komma hit då? Ja absolut. Inte fick jag ju den uppgiften som jag hade velat ha, men som en vis man ibland brukade säga, så är livet det som händer när du själv är upptagen med att planera. Man kan alltså inte riktigt veta på förhand före man är här, man kan inte veta före man får veta.

Vi hade en sjöstridsövning nyligen, och idag fick vi en ny bataljonskommendör vilket innebar en liten parad i hans och den förra kommendörens ära. Det är riktigt mäktigt att stå i en formation med sitt eget kompani, tillsammans med två andra kompanier, då våra alla rörelser är nästan lika och kordinerade. Det är senast då man inser att man är en del av en stor helhet där alla är viktiga och alla behövs. Ibland kan det vara svårt när man sitter i sin grop i skogen att se den stora bilden, orsaken varför man gör det man gör, men man måste bara fokusera på det stora hela, perspektivet.

Men visst ser man ofta bara de små detaljerna, det faktum att man sitter i renget i en skog med ett vapen laddat med smällpatroner, men visst kan det också vara roligt. Alltid redo, fienden kan finnas var som helst, eller hur var det?

Ha det bra!

-IMF

 

Förberedelser inför en liten promenad

No big deal, det blir bara en rask promenad med lite punkter och sådär. Hela stridsutrustningen på förstås, lite kläder i väskan och lite vatten i flaskan... inte är det bara ca. 80 km vi ska gå.

Det är alltså Barrettmarschen jag talar om.

Den mest hypade men fruktade marschen av alla. 

Man ska komma ihåg att dricka vatten, tejpa fötterna, byta strumpor och fortsätta gå fast kroppen gett upp. Det är en psykologisk resa som tar över ett dygn.

Allt handlar om gruppen, att man kämpar på varandra och stöder varandra vad som än händer 

Jag är rädd för att ge upp, rädd för total förstörelse.

Får se hur det går

-IMF 

Kampen om jämlikhet

Mina damer och herrar och andra kära läsare, jag är tillbaka.

Jag är tillbaka från en skogskoma, en koma som inte bara skapades av själva skogen utan av så många andra händelser som har skett under de senaste veckorna. Det har bokstavligen varit blod svett och tårar, men också en del skratt.

Som ni minns så satt jag i beredskap över påsken och åkte direkt veckan därpå till Syndalen, i dessa tider kom det också ut en artikel om att kvinnor och män skulle börja dela stugor i militären, där jag var med och sade mina egna åsikter, och samtidigt gjordes det lite reklam om den här bloggen, vilket får mig att skämmas lite eftersom jag just då inte hade varken motivation eller ork att skriva några inlägg. Men nu är jag tillbaka, och med en massa trevliga historier som jag kommer att berätta under den här månaden.

Men just idag tänkte jag ta upp det här med att vara kvinna i militären. Som sagt så får jag ju inte sova i samma rum som männen nånstans på brigaden. Nu t.ex. är jag som dejour på vår hälsovårdsstation tillsammans med min manliga kollega, vilket resulterar i det att han sover i rummet där dejourerna sover, och jag sover i ett av de mindre patientrummen. Inget fel med det att ha ett eget rum för sig själv en vecka, men jag tror inte att jag skulle ha problem att sova i sängen ovanför honom då jag just varit 15 dagar i skogen och sovit i en sovsäck bredvid samma person.

Men det finns ännu också en massa andra sätt vi behandlas olika, och ibland kanske inte ens med mening. Själv är jag verkligen inte en av de starkaste kvinnorna, men jag vet att många av mina kvinnliga kolleger tränar en hel del på fritiden, men ändå brukar vi få bära det som väger mindre av någon orsak. Inte för att jag vill klaga, jag vet att jag inte orkar lyfta allt det där, men man behöver inte alltid anta att kvinnorna är svagare än männen.  Också brukar humorns kvalitet bli lite "sämre" och råare i skogen, men där igen så behandlas jag som en mycket känsligare person än en man. Jag råkar själv vara en som gråter väldigt lätt, men sällan över det att jag blivit förolämpad utan oftare när jag blir arg eller på riktigt ledsen.

Kvinnor är inte skörare än män, och jag tycker att det vore dags att behandla oss alla som vad vi är, beväringar, istället för att dela oss in i kön. Jo visst har vi kvinnor själva valt att komma hit, men inte är alla män hit tvingade heller. Vi är alla här av våra egna orsaker och det borde respekteras vare sig man är kvinna, man eller någon som inte vet ännu. Vi jobbar alla för en och samma orsak, ett och samma mål, och det målet har ingenting att göra med varken våra kön eller vår sexualitet eller vår tro för den delen. Vi är alla människor från olika ursprung med helt olika framtidsplaner, men just nu, denna korta tid vi är här, är det nu sen 165, 255 eller 347, så sitter vi i samma båt.

Ha det bra!

-IMF

Nöjd.

Jag stod i ledet och väntade på att lomaparollen skulle börja, att vi skulle bli beordrade att kolla ifall vi hade allting med oss och sedan få gå hem över veckoslutet. Solen sken och alla var på gott humör. Då kommer vår enhetschef och beordrar de personer han läser upp att komma bredvid honom framför förmationen. Mitt namn lästes upp först. Mitt hjärta bultade hårt och jag visste inte riktigt vad som skulle hända. Men jag fick inte skällor, jag fick gratulationer för avklarad medicinalmannakurs. Och just då kände jag lycka rinna igenom hela min kropp, jag var stolt över mig själv och vad jag klarat av. Och när jag sedan gick hem tog jag en sväng via butiken och köpte den fetaste lakritsstången jag kunde hitta. Visst kommer de tre kommande veckorna att vara tunga som fan, och kanske det värsta är att jag inte får åka hem före vappen, men i just den stunden kunde jag inte tänka på allt skit som komma skall, utan jag var nöjd med mig själv och med alla beslut som hade gjorts. 

Vi hörs

-En färdig medicinalman 

P.s. Jag har också får C1-körkortet ;)